Mitt första möte med organiserad humanism skedde vid ett arrangemang där en organisationskonsult presenterade en rad lärdomar. En av dessa bestod i att han kunnat iaktta vilka reaktioner som vanligen uppstår i en etablerad krets då en nykomling inträder – med sina tankegångar och ambitioner. Föredragshållaren beskrev dessa reaktioner så att de kännetecknas av att man sluter leden och vänder taggar utåt. Den beskrivningen innebar verkligen ingen nyhet för min del. Jag har en rad tidigare erfarenheter av just den saken. Nu har jag fått en till.
När jag enrollerade mig som humanist väntade jag mig inte att bli mottagen med öppna famnen, men trodde att TOLERANS skulle vara att påräkna.
Jag har alltid varit en entusiastisk debattör. Ända sedan tonåren. Jag tror mig således ha vissa erfarenheter i den rollen. Dessutom har jag varit med i en rad ideella organisationer. Jag har en del i ryggsäcken.
Nu har jag en färsk erfarenhet att lägga till de övriga. Strax efter att jag debuterat som medlem gjorde jag ett par inlägg här på debattlistan. Jag skrev om ”kvinnofrågan”, om ”handskakningsdomen” och kom med ett subjektivt hållet referat från årsmötet. Det senare möttes först av listans tillsyningsman med en refusering. Jag tog bort en passus (som jag betraktar som ett debattämne i sig, och lär återkomma på den punkten). Därefter blev jag insläppt.
Jag förmodar att mina synpunkter kan ha väckt reaktioner. Jag var så förutseende att jag la till ett PS där jag sa: Jag vågar inte försäkra att jag ingår ett vad där jag lovar att äta upp båda mina hattar om den här texten väcker annat än förargelse. Jag säger bara att jag kommer att bli förvånad om jag får någon som helst positiv reaktion.
Det kom en sådan i form av medhåll på mitt förslag att svenska humanistiska tidningsmakare bör lära av norska. Från tre personer kom en mycket besynnerlig reaktion i ett privat mejl till mig. Avsändarna var förre, och nuvarande ordföranden i lokalföreningen samt en medlem av förbundsstyrelsen (tillika redaktör för HumanistInfo). Det löd:
”Positivt! Att vi har engagerade medlemmar som vill något. Men vi föreslår att du taggar ner ett snäpp eller två och så fortsätter vi det här samtalet när vi ses nästa gång.”
Inledningen uppfattar jag som varande av det allra värsta floskelslaget. Det egentliga budskapet – direktivet – ligger väl i andra halvan av meddelandet. Gör någon av läsarna annan bedömning?
Mot den här bakgrunden är det förståeligt att styrelsens uppmaning till debatt om ”handskakningsdomen” fick det resultat den fick. Med anledning av detta vill jag föreslå läsning av en kolumn på Expressens ledarsida igår.
Där efterfrågas i mitten av texten en ”djupare nyanser av mänsklighet”. Vore inte det något för humanister att försöka leverera? Avslutningen är klämkäck: ”Man kan bli revolutionär för mindre.”
Som det barn av -68, som jag brukar presentera mig som, är den formuleringen inte främmande. Tvärtom, med viss anpassning kan jag fortfarande se mig som revolutionär. Men att möta beteckningen i liberalernas (mest?) konservativa organ får mig att haja till. Jag begär inte av liberaler att de ska uppträda revolutionärt. Det blev de färdiga med 1789.
Nej, jag vill se i vilka lägen de som anser sig vara liberaler kan med att etikettera sig på det viset – med gott samvete.
Ulf Wideström
Humanisterna Väst 